Livet går vidare sägs det fast gör det verkligen det?
Idag, 16 April finns det tre viktiga händelser i mitt liv att minnas. Tre händelser, två fruktansvärda och en helt underbar. Jag möts av det underbara (min sambo) varje dag men ändå så minns jag, jag minns det fruktansvärda. Jag kan inte gå vidare och jag vet inte hur man ska gå vidare utan att glömma?
Satt och tittade på ett klipp på aftonbladet där Mona Sahlin pratar om terrordådet i Oslo, hon pratade om minnen, minnen från utöya och minnen som etsas fast och blir som bilder. Konkreta minnen och bilder som man fortfarande kan uppleva och minnas som om det vore idag.
Jag kände igen mig så mycket i det hon sa, jag känner igen minnena och bilderna. Minnen och bilder som förmodligen aldrig kommer att försvinna, bilder man vill och bilder man kanske inte vill leva med. Sådant man egentligen hellre vill glömma än att få bli påmind om.
Idag och denna vecka för exakt 10 år sedan minns jag, jag ser det framför mig och det är med gråten i halsen som jag tänker tillbaka. Det var då som min älskade pappa lämnade oss, familj, syskon och vänner. Min älskade pappa som skulle få leva fler år, med mig och med alla andra. Han skulle väl inte försvinna redan då?
Jag var 12 år gammal och jag minns min pappa som världens gladaste, bästa och fantastiska pappa. Jag minns alla hans påhitt, alla saker han gjorde som visade vem han var. Jag minns när han var sumobrottare för mig och min syster, jag minns när han satt där i träsoffan med ett par glasögon på huvudet och ett par på näsan och målade på sina tavlor.
Detta är jag glad för, glad för att minnas då dessa minnen raderar de mest hemska minnena.
Minnen av när mammas bil körde upp vid skolan men det inte var hon som körde utan satt bredvid och att det inte var pappa som hämtade mig som han lovat, jag minns när jag förstod att pappa inte fanns längre, när jag slängde mig ner på asfalten och bara skrek rakt ut. Minnen av när jag stod där framför den fina träkistan i kyrkan som du fina pappa låg i och bara vände på mig och sprang.
Detta är något ingen ska få uppleva, inte en enda människa. Men jag är faktiskt glad för det jag har, för det jag fick uppleva med pappa den korta tid. Jag är glad att jag får minnas honom som fantastisk och älskad. Jag är glad, för det gör att jag kan gå vidare på det sätt som gör att jag orkar och kan leva vidare.
Pappa. jag vet att du har det bra där du är, jag i mina tankar vet att du är där uppe, lever ett bra liv tillsammans med Johannes, farfar och farmor. Din älskade son, pappa och mamma, din mamma som lämnade oss för 6 månader sedan idag. Jag vet att vi kommer att träffas igen, någon gång älskade du!
Det viktigaste av allt är kärleken
